Psykobabbel och psykoterapi

En av många facebooksidor jag följer är ”I fucking hate pseudoscience”, där man idag publicerade ett inlägg som träffade mig rätt nära som psykolog och något som jag tycker att min yrkeskår fläckvis är rätt dålig på att hantera från den egna kåren. Jag tyckte bilden var intressant och tänkte gå igenom den och diskutera lite hur jag tycker att den relaterar till min profession.

Många gånger vet vi inte riktigt vad som är den verksamma mekanismen i de behandlingar vi arbetar med. Mycket indikerar att det är s.k ”common factors” som står för merparten eller åtminstone en väldigt stor del av behandlingsutfallet. Saker som patienten motivation, relationen mellan behandlare och terapeut, patienten och/eller behandlares tilltro till metoden etc och att den specifik metod står för en relativt liten del av behandlingsutfallet. I den här gråskalan kombinerat med att vi vet rätt lite om hur människor fungerar finns det rätt stort kognitivt svängrum för egna tolkningar, idéer och föreställningar kring vad som gagnar patienter bäst.

Jag ser det kanske tydligast när psykologer söker efter andra psykologer som arbetar efter en specifik metod. Någon gång kanske det handlar om att man vill referera en patient till en kollega som har rätt kompetens efter att man haft ett bedömningssamtal med patienten men vanligtvis skulle jag gissa på att det snarare handlar om att man vill referera människor till kollegor som arbetar efter ens egen favoritmetod.

1. Psykobabbel. Att helt enkelt säga en massa saker som låter som psykologsnack, eller som vi tänker oss att psykologsnack låter. Kännetecknande för detta tycker jag många gånger är att man känner att man inte förstår och att man känner sig mindre smart än den som pratar. Att vid frågor och ifrågasättande får man precis lika krångliga svar och att man inte blir klokare efter att ha fått det förklarat för sig många gånger. Psykologi och psykologiska teorier (oavsett om det handlar om det paradigm jag jobbar utifrån, KBT, om det handlar om psykoanalys eller någon annan psykologisk teori) ska kunna förklaras på nivåer man förstår. Med den mängd utbildning vi har i bagaget ska vi ha tillräckligt mycket kunskap för att kunna förklara det på nivåer som funkar för alla.
2. Anekdotisk evidens. Många gånger pratar vi inom vården om att vi arbetar utifrån forskning och beprövad erfarenhet. Här tänker jag att ”och” är viktigt. Ifall det bara hänvisas till olika former av ”beprövad erfarenhet” och inte också till substansiell forskning så handlar det nog mest om att vi arbetar utifrån beprövad erfarenhet. Anekdotisk evidens är lurigt särskilt när det kommer till metoder som vi själva tycker känns bra, rimliga och rätt. För då är det också rätt troligt att vi drabbas av något som kallas för konfirmeringsbias. Att vi helt enkelt kommer ihåg det som stämmer överens med vår föreställning och inte tänker på det som går emot den. När det rör beprövad erfarenhet kan det helt enkelt vara som så att vi lägger för stor tonvikt på de som fått hjälp och missar helt, eller delvis, alla de gånger våra behandlingar inte gett önskat resultat.
3. Extraordinära uttalanden. Jag har i diverse kursfoldrar för kurser i olika psykologiska metoder läst att metoden är revolutionerande och hjälper mot allt, eller åtminstone det mesta. Ofta saknas det extraordinära belägg för dessa extraordinära uttalanden. Man lutar sig oftast mot någon enskild studie som pekar på att det hjälper vid ett eller några tillstånd och/eller mot klinisk eller beprövad erfarenhet. Sanningen när det kommer till psykoterapi är att vi har ett ganska modest behandlingsutfall för dom flesta tillstånd. Alternativen till psykoterapi är sällan bättre dock.
4. Icke falsifierbara uttalanden. Detta tänker jag ligger rätt nära punkt 1, men uppskattar att man på ”I fucking hate pseudoscience” gett den en egen punkt. Argument eller uttalanden kring psykologiska metoder och psykologiska teorier behöver ha en logisk rational. Något i stil med att ”om A är sant så leder det till B”. Exempelvis ”om vi stannar kvar i ångesten så kommer den på sikt att minska, för vi kan inte ha ångest hur länge som helst och vi lär oss att det vi är rädda för inte är farligt genom principer för nyinlärning”. Finns inte den här falsifierbara logiken i uttalandet som psykologer ger så ligger det närmare spirituella föreställningar än vetenskap. Det kan såklart finnas sanning i det som sägs, men kan vi inte kontrollera sanningshalten så kan vi aldrig få reda på om det är sant eller falskt.
5. Uttalanden som går emot etablerad forskning. Nya metoder utvecklas hela tiden och berikar professionen. Det är fint och bra. Men nya metoder som ställer sig på tvärs med redan etablerad forskning är antingen revolutionerande (och kräver rätt mycket mer forskning) eller inte särskilt väl underbyggt. Skulle man säga att fobier kan behandlas utan en stor dos exponering för det vi är fobiskt rädda för då går det på tvärs med etablerad forskning och behöver underbyggas ordentligt. För det säger emot det vi redan vet och som har måttligt starkt vetenskapligt underlag enligt socialstyrelsen.
6. Peer-review. Avsaknaden av publicerade studier i peer-review skrifter betyder inte att det per automatik är pseudovetenskap. Det kan betyda att forskningen fortfarande är i ett tidigt skede och att man inte fått några artiklar publicerade än. I peer-review granskas artiklar, forskningsmetod och utfall av sakkunniga på området. Det är en ganska bra indikator på att åtminstone forskningen är korrekt genomförd även om ”Sokal affair” från 1996 och ”Sokal Squared” från 2017 sänker sin skugga över vilka artiklar som kan publiceras i peer-reviewskrifter.
7. Omgiven av idioter. Om ett uttalanden upprepas trots att det vid upprepade tillfällen blivit motbevisat är det ett tydligt tecken på pseudovetenskap. Då är det en säljpitch för en bok, en föreläsning, en behandlingsmetod. Inte ett uttalande om det vetenskapliga stödet för metoden, modellen eller behandlingens effekt. Punkt 7 ”Claims that are repeated despite being refuted” får exemplifieras av omgiven av idioter, för att det är ett tydligt exempel. Trots att ledande sakkunninga på området sågat boken och dess påståenden, dess vetenskapliga underlag och dess nytta fortsätter man att sälja boken med samma säljpitch. Att det är en hjälp vid rekrytering. Att 4-färgsmodellen hjälper oss att förstå människor etc. Vill man läsa in sig på kritiken av boken så gör Magasinet Filter en bra genomgång. Mattias Lundberg, Universitetslektor vid Umeå Universitet, har också gjort en ordentlig sågning av boken som hittas i 5 delar här.

Avslutande ord

Vad ska du leta efter när du söker behandling? I första hand bör du försöka hitta en behandlare som arbetar utifrån socialstyrelsens rekommendationer under hälso och sjukvårdslagen. Kort kan sägas att både legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter uppfyller dessa krav (även om psykologförbundet lyckades glömma ta med leg. psykoterapeut i sin lista nedan, som kan användas som hjälp för att reda i titlarna människor använder). Det är viktigt att dina legala rättigheter skyddas och att personen har adekvat utbildning på området.

I andra hand bör du leta efter någon du klickar med och som jobbar efter en metod du tror på. För common factors är en stor del av behandlingens utfall.