Publicerat

Att som psykolog pantsätta* sin legitimation i den offentliga debatten

Vaknade upp till en debattartikel i ETC från psykologen Susanna Carolusson, där hon utifrån sina personliga erfarenheter spekulerar kring monogamins storhet och poly*-relationernas nackdel. En sak jag gillar med Susannas artikel är dess disposition. Det finns en tydlighet som gör den lätt att tänka kring. Kommer min vana trogen stycka upp artikeln och svara på enskilda delar. Inte för att det ska framstå som att jag är en doktorand som rättar en B-uppsats, utan för att de som läser mitt svar ska kunna sätta det jag skriver i rätt kontext och direkt kunna ta del av Susannas ord och se om jag tar något av hennes resonemang ur sitt sammanhang för att på ett ohederligt vis stärka min egen tes. Artikeln hittas på ETC-debatt. 

foto: D Sharon Pruitt.

“Från min psykologhorisont följde jag utvecklingen hos de i min närhet som under det tidiga 70-talet levde i öppna förhållanden. Jag trodde själv att ”öppet förhållande” var den enda kärleksform jag skulle kunna härda ut, emedan mina föräldrars relation var destruktiv, och min egen tendens att lätt bli förälskad gjorde idén lockande. Men min stora kärlek (vilket han fortfarande är) propsade på sin ”romantiska” övertygelse om kärlek i tvåsamhet och trohet, och i den kärlek som utvecklades mellan oss, blev jag alltmer övertygad om hur rätt han hade.”

Det är fint att Susanna har hittat en relationsform som passar för henne. Rent generellt så tror jag många människor mår bra i exklusiva relationer, eller relationer med väldigt låg grad av öppenhet. Felet jag ser i stycket ovan är inte att hon känner att monogami är rätt för henne, utan att hon drar det till att hennes privata upplevelser är universella. Rent krasst så finns det destruktiva relationer på hela det relationella spektrat. Från människor som lever mer relationsanarkistiskt till livslång monogami med sin första kärlek. Likt hur hon beskriver sin ungdomstid missionerar hon även idag för sin specifika relationsform och har svårt att acceptera att olika människor fungerar olika. 

“Hur gick det för de andra? De jag kände, som valt öppna förhållanden, kunde efter några år inte längre upprätthålla samma generositet, utan svartsjukan trängde sig på, söndrade och slet på förhållandet. En del valde att separera, till exempel när den ena parten uttryckte behov av privat intimitet i tvåsamhet, och den andra inte ville välja bort någon av sina partners. Andra var överens om att övergå till monogami.”

Om Susanna träffat patienter och pratat om relationer så borde Susanna vara medveten om att svartsjuka är en allmängiltig känsla som finns i alla relationer. Jag vill till och med dra det så långt som att svartsjuka i sig inte är någon destruktiv känsla, utan idealt är en känsla som signalerar om att det finns behov som inte blir mötta. Giftig svartsjuka sliter sönder alla sorters relationer, både mono och poly. 

Susanna tycker också det är problematiskt att människor inte väljer bort partners för den som kräver monogami. Här har Susanna svårt att ta in att det finns flera människors behov i en polyrelation. När någon kräver monogami är det någon som kommer bli bortvald, när ultimatum ställs kring relationsform kommer separationer uppstå. Det är inget som kan undvikas. Då är det rimligt att om två personer vill väldigt olika så går man sina separata vägar och den som önskar leva monogamt har möjlighet att hitta en annan som också vill leva monogamt. 

“De har upplevt att man även i en fördjupad monogam relation kan vårda känslan av ömsesidig utvaldhet, jobba på att upprätthålla en bekräftande relation och motstå lockelsen till den kortsiktiga euforin i nya erövringar. När jag frågat vad de nu tänker om sitt liv då, blir svaret att de som unga trodde sig kunna stå över svartsjuka och rivalitet, men att de så småningom insåg att det var tryggare, mer harmoniskt och även mer kärleksfullt intimt att hålla den sexuella samvaron inom tvåsamheten.”

Människor fungerar olika. Även i polyrelationer så är det viktig att vårda känslor av ömsesidig utvaldhet, att arbeta med att bekräfta varandra i relationerna. Det känslomässiga innehållet skiljer sig inte mellan poly och mono-relationer här. 

Där vi skiljer oss i vår uppfattning är att Susanna verkar se något moraliskt tveksamt och relationellt destruktivt i kortvariga förbindelser. Jag tänker att båda delarna i det kan vara både uppbyggligt eller destruktivt. Man kan både avhålla sig från och söka sig till tillfälliga förbindelser som ett led i ett känslomässigt undvikande. Problemet är inte på vilket sätt man söker njutning och lycka i livet, problemet är om man undviker att stanna upp och känna. 

“Efter att flowerpower-erans sexuella frihet gick ur tiden, har jag under några decennier fått intrycket att trohet varit som en självklar norm, som inte ens behöver benämnas eller definieras. Många till och med utgår från att partnern är överens med dem om monogami. Jag har alltid gett rådet att, om du vill att din partner i den sexuella kärleken håller sig till dig och bara dig, uttala detta, och definiera tillsammans vad ni menar med ”trohet”. Då blir det svårare att bryta avtalet, än om det aldrig benämnts.”

Håller fullständigt med Susanna om att det finns en viktig poäng att de människor som önskar leva monogamt uttalar detta i sina relationer, och att man definierar vad man då också menar med trohet. Människor fungerar olika, det är inte ovanligt att människor i dessa samtal upptäcker att de menar olika saker både med monogami och trohet, begrepp man från början kanske trodde var självklara. Har man inte formaliserat ett avtal, så finns inget avtal att bryta. Även om inblandade parter hade förhoppningar eller föreställningar. Så prata med varandra om hur ni vill göra relationer. 

Susanna utgår i stycket också från att hennes upplevelser av att “växa upp” är universell och generaliserbar till alla i hennes generation. Så är givetvis inte fallet. Det finns många som fortsatte leva efter flowerpower-erans relationella ideal. Men i Susannas liv och Susannas närhet så blev den sexuella exklusiviteten norm. Fint om hon och hennes vänner mår bra i det. Mindre fint om det i hennes närhet finns människor som inte upplever att de kan vara öppna med hur de organiserar sina relationer av rädsla för en moraliserande och fördömande omvärld som tar sig rätten att definiera deras relationer som känslomässigt destruktiva. 

“Detta är relevant i debatten om polygami, därför att alla människor behöver ta sina djupaste innersta känslor och behov på allvar, så att de inte går med på relationsformer som de innerst inne har svårt för, t.ex. samlivsformer som avtrubbar deras sinnlighet i sexuell kärlek. I polygama förhållanden har jag sett exempel på hur den nakna sårbarheten undviks eller förnekas, med följd att det nakna genuina sexuella mötet också undviks eller förytligas. För säkerhets skull.”

Jag är med Susanna på att människor behöver ta sina känslor och behov på allvar. Vi lever alla bara ett liv. Då är det rimligt att leva det livet utifrån egna önskningar och behov, snarare än efter andras önskningar och behov. Susanna har sett saker i poly-relationer som hon tänker varit destruktivt. Jag betvivlar inte för en sekund att det hon sett och ser är sant. Men om Susanna skulle stanna upp och granska de monogama relationer hon har runt sig så skulle hon också se att det förekommer destruktiva mönster i monogama relationer, också. Hur många monogama relationer har inte glidit ut i att mer bli en vänskapsrelationer och där livet och familjen mer är ett gemensamt projekt utan inslag av sinnlighet och sexuell kärlek? Hur många monogama relationer har inte mer landat i att bli ett ställningskrig och en relationell maktkamp?

Felet Susanna gör är att hon överdriver och generaliserar de negativa erfarenheterna hon sett i polyrelationer. Samtidigt som hon överdriver och generaliserar de ideal hon kopplar till monogamin. Sanning är att hela spektrat finns med i mänskliga relationer, oavsett hur man väljer att organisera dom. 

“Samtliga medelålders personer som vänt sig till mig i förtroende, i min profession, med behov att samtala om sin ”otrohet”, har uttryckt en önskan att leva monogamt. Ja, annars hade de ju inte sökt min hjälp. En objektiv fördomsfri fråga jag ställt då, är: Vill du egentligen leva polygamt, men har inte fått med dig partnern i en sådan överenskommelse? Svaret har varit nej, och när de tillåtit sig känna efter hur de helst skulle vilja leva, så vill de absolut inte dela sin partner med någon annan! De skulle förgås av svartsjuka. Och när de analyserat på djupet, vad som drivit dem in i det de kallar otrohet (förstås, då de svikit ett avtal om monogami), hittar de alltid ett djupt liggande bekräftelsebehov som de inte klarat att stå emot.”

De finns två intressanta punkter i Susannas text ovan. Den första är hennes upplevelser av människor som vänt sig till henne i egenskap av hennes profession och den andra om att människor upplever att de skulle förgås av en känsla.

Jag tror inte det är kontroversiellt att hävda att många av de vi möter i vårt yrke upplever att de ska förgås av den känsla de söker sig till oss för. Jag jobbar mycket med ångestbehandling, och de jag träffar upplever väldigt ofta att de ska gå under av sin ångest. De problem de söker sig till mig för kan ofta kopplas till att de undvikandestrategier de använt för att inte hamna i ångest börjat ta över och begränsa livet. Tänker att hur vi förhåller oss till ångest är överförbart till hur vi förhåller oss till svartsjuka. Det är en indikator på att här finns det behov som behöver stannas upp kring, funderas kring och kanske hanteras. Rent generellt så är det en dålig strategi att möta känslor med undvikande, ännu sämre blir det om vi kräver av vår omgivning att möta våra behov genom att dom undviker. 

Susanna lyfter att det ofta handlar om bekräftelsebehov hos de personer som sökt sig till henne för sina otrohetsaffärer. Det kan ju förstås som något patologiskt hos individen (att individen har ett sjukligt behov av bekräftelse), som en brist i relationen (den jag lever med bekräftar mig inte), något annat eller en kombination av flera saker.

Det är sällan fruktbart att jobba på att försöka minska överskotten. Finns det ett underskott på bekräftelse i relationen så är vägen framåt att jobba på hur man bekräftar varandra mer, bättre och på önskvärda sätt i relationen. Snarare än att ta bort den ena partens möjlighet att få bekräftelse.

Att människor vänder sig till Susanna för otrohetsaffärer har väldigt lite med poly att göra. Susanna gör ett felslut i sin text när hon sätter likhetstecken mellan drivkrafterna till poly och drivkrafterna till otrohet och det beror rimligtvis på att hon ser till topografin på likartade beteenden snarare än till beteendets funktion. Som psykologer så bör vår målsättning vara att undersöka funktionen av beteenden snarare än sitta och spekulera utifrån topografin. 

“Precis som för femtio år sedan är det även nu vanligtvis personer mellan 18 och 30 års ålder som ingår polygama förbindelser. Min undran är hur medveten man är om sina djupare motiv och bekräftelsebehov, när man är så pass ung? De jag träffat av nutida polygama personer som psykolog, är unga kvinnor. Ingen av dem var inställda på polygami innan de blev förälskade. De blev förälskade i en man som ställde krav på flersamhet, annars fick det vara. Val som görs under inflytande av förälskelse-rus, är sällan fria val.”

Här ägnar sig Susanna åt selektionsbias. De människor som söker sig till en psykolog för sina relationella problem är inte representativa för gruppen som helhet. Oavsett om det gäller polyrelationer eller monorelationer. Hon väljer också bekvämt att ignorera det faktum att det argument hon använder för att ogiltigförklara människors val att göra polyrelationer också kan användas för att ogiltigförklara människors val att göra monogama relationer. 

De finns människor som under förälskelserus går med på att göra monogama relationer, mot deras vilja. Det vi som psykologer behöver göra när vi pratar med människor om deras relationer är att stärka människor i att se sina egna behov och att kunna stå för sina val. Inte att missionera för vår privata övertygelse om hur vi vill leva våra privata liv. Oavsett om poly eller mono är rätt för oss personligen så betyder inte det att det är universellt eller generaliserbart och vi som psykologer behöver ha förståelse och respekt för att olika människor mår bra av olika, och att människor kan göra både mogna och omogna relationer helt oavsett hur man väljer att organisera sina relationer.  

“Jag tror att historien upprepar sig och att många kommer att bli sårade när de vaknar upp ur denna ideologiska överbyggnad som i många fall kan vara en strategi för att undkomma rädslan att bli beroende av en partners kärlek.”

Människor blir sårade av relationer. Människor har alltid blivit sårade av relationer. Att vi blir ledsna, sårade, arga, förtvivlade är inte något vi kan undvika genom att organisera våra relationer på ett bättre sätt. Det är priset vi betalar för den sårbarhet, intimitet och autencitet vi visar andra människor. Öppnar vi oss så kan vi bli sårade. Vägen framåt är inte att undvika negativa känslor, för dom är priset vi betalar för att känna dom positiva. Vägen framåt är att vara ärliga mot oss själva och människor vi gör relation med kring vilka behov vi har. Oavsett om vi vill leva mono eller poly så är det viktigt att vi är ärliga med oss själva. Det är också viktigt att vi som psykologer inte tar ställning mot hur människor väljer att organisera sina relationer, särskilt inte när detta ställningstagandet främst baseras på eget tyckande snarare än empiri. För sanningen är den, det finns människor som lever lyckliga i både mono och poly-relationer. Det finns människor som lever olyckliga i både mono och poly-relationer, och när människor önskar vår hjälp så ska vi möta dem i deras situation. Inte försöka forma dom till de vi ser som eftersträvansvärt. För våra privata upplevelser och erfarenheter är inte kvitton på vad patienterna behöver för att leva lyckliga liv. 

“Jag moraliserar inte. Den som känner att hen varken vill eller kan leva i sexuell tvåsamhet har självklart rätt till ett sexliv, i form av tillfälliga förbindelser, polygami, sex med sig själv eller inget sex alls. Somliga lever polygamt hela livet och känner sig lyckliga i det. Jag vet egentligen bara en äldre, numera död, i modern tid; författaren Birgitta Stenberg. Vågar jag skriva att hon hade en mycket traumatisk barndom, som kan ha skadat hennes tillit för livet? Jag gjorde just det och låter det stå kvar som en hypotes.”

Poly handlar om så mycket med än sexuell flersamhet. Det finns olika sätt att göra polyrelationer. Jag tycker att det generellt är ett problem att psykologer utan koll på området väljer att i kraft av sin legitimation uttala sig om hur det ser ut och hur det bör se ut. I det här är Susanna dock inte ensam. Psykoanalytiker har och har haft fria fantasier på temat tidigare, men även i beteendeterapeutiska böcker om parterapi så förekommer samma förvirring. Det här gör att det inte främst reflekterar illa på personen med snäva eller fördomsfulla föreställningar, utan det visar på en blind fläck i professionens kunnande på området. 

Det är också väldigt fult att insinuera att poly skulle ha koppling till någon form av trauma. Det har Susanna ingen backning för, och det lägger sig som en våt filt över en debattartikel jag i övrigt faktiskt upplevt som respektfullt skriven, även om jag i stora drag inte håller med Susanna. Hennes insinuanta hypotes är ett ovärdigt slag under bältet. 

foto: D Sharon Pruitt

“Sammanfattningsvis: Min erfarenhet av samtal med människor som prövat både det ena och det andra får mig att personligen föredra monogamin, därför att den värnar om mina djupare behov att skydda erotiken och den nakna sårbarheten. Det förutsätter förstås att relationen är respekt- och omsorgsfull, men det är ett annat tema.”

Susanna sätter avslutningsvis ett likhetstecken mellan erotik och sårbarhet å ena sidan och monogami. Det här är ett lysande exempel på hur hon utifrån egna föreställningar mest ser till topografin och tolkar utifrån egna önskningar. För självklart så kan människor i polyrelationer också vara sårbara ihop och uppleva erotik ihop. På samma sätt som människor i monogama relationer kan sakna dessa inslag.

Alla relationer förutsätter respekt och omsorgsfullhet, och det hade varit ett intressant tema om vi inom professionen pratade med vara hur vi stärker och ökar de aspekterna. Snarare än fastna i våra egna gissningar kring hur människor organiserar sina relationer. 

En sak Susanna inte berör, men som jag tycker hade varit intressant att diskutera när vi redan är på ämnet. De flesta av oss har genom vårt liv gjort flera relationer. Vissa gör dom seriellt, andra parallellt, men hur stor är egentligen skillnaden om väl relationerna kännetecknas av ömsesidighet, omsorgsfullhet, kärlek och respekt?

*Debatterar vi och skriver under med yrkestitel så pantsätter vi vår legitimation. Gäller både för Susanna och mig.

Publicerat

Mobbning och trauma

Den här bilden har börjat cirkulera i sociala medier och den ligger nära något jag brukar prata om när jag är ute och föreläser om trauma, potentiellt traumatiserande händelser och traumamedveten omsorg.

Rädda Barnen använder sig av Bruce Perrys definition av trauma och beskriver det som en ”psykiskt påfrestande händelse som ligger utanför människors erfarenhetsområde och som ofta innebär en känsla av intensiv rädsla, skräck eller hjälplöshet”.

Man kan grovt prata om två typer av trauma.

Typ 1 trauma är en enskild traumatisk händelse. Exempelvis att vara med om en bilolycka. Bli rånad, misshandlat eller liknande.

Typ 2 trauman kännetecknas av att vi vid upprepade tillfällen över tid utsätts för hotfulla, skrämmande situationer som vi känner oss maktlösa inför.

Att vara utsatt för mobbning kan definitivt och utan större problem ses som att leva i en typ 2 traumatisering. Hur allvarlig upplevelsen blir påverkas av en massa faktorer som grad av exponering, i vilken mån man känner att man kan freda sig och vilket stöd man har av kompisar av vuxenvärlden. När jag pratat med barn och unga som varit utsatta för mobbning så har det ju dock funnits en övergripande berättelse om ensamhet. En vuxenvärld som tittar åt ett annat håll och skolkamrater som inte själva vill bli utsatta för mobbning och då drar sig undan.

Vi vet att trauma i barndomen påverkar vår psykiska och fysiska hälsa långsiktigt. Det har bland annat visat i den s.k ACE-studien. Kopplar vi detta till mobbning så kan vi helt enkelt anta att sviterna av mobbning är något som kan följa med människor för resten av livet. Vill man se en snabb genomgång av ACE-studien så har läkaren Nadine Burke Harris talat om det i ett TED-talk.

Hur är det med siffrorna i bilden som börjat cirkulera i sociala medier då? Enligt studier vid Karolinska så tar ungefär 40-50 ungdomar under 20 år sitt liv varje år och cirka 5 av dessa är under 15. Hur många av dessa som upplevt mobbning vet vi, så vitt jag lyckats ta reda på det, inte.

Det viktiga arbetet för barns psykiska hälsa i sviterna efter ett trauma hittar vi i barnets närmiljö. Familjen, skolan, kompisarna. Det är i det sociala stödet vi hittar många av dom skyddande faktorerna för traumatiserade barn och unga. I traumamedveten omsorg så pratar vi om tre viktiga faktorer, vad modellen kallar för pelare. Trygghet. Relationer. Coping.

Ann Heberlein skrev ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.”

Vilket många gånger fångar hur jag tänker kring suicidhandlingar. Det är försök till coping. Försök till att hantera den fullständigt förfärliga situation man står inför och lever med.

Bildens budskap ”Det är helt gratis att vara snäll. Att vara elak kan kosta ett liv.” säger också väldigt enkelt vad syftet för omgivningen är. Om vi vill förebygga och underlätta läkande av potentiellt traumatiserande händelser som exempelvis mobbning, så är det att bygga trygga sammanhang för varandra där människor får möjlighet att odla sina nära relationer och det blir en enklare lösning att berätta för andra vad man känner, vad man går igenom och vad man brottas med.

Är vi ett gott socialt stöd för människor vi möter i våra liv så är vi med och bygger den miljö som underlättar för människor att hitta andra copingstrategier än suicid. Så är vi med och bygger den miljön som gör det lättare för människor att läka. Med eller utan terapeutisk kontakt. Skulle du själv ha allvarliga funderingar på att ta ditt liv. Prova att prata med någon först. Exempelvis på Minds stödlinje.

Publicerat

Psykobabbel och psykoterapi

En av många facebooksidor jag följer är ”I fucking hate pseudoscience”, där man idag publicerade ett inlägg som träffade mig rätt nära som psykolog och något som jag tycker att min yrkeskår fläckvis är rätt dålig på att hantera från den egna kåren. Jag tyckte bilden var intressant och tänkte gå igenom den och diskutera lite hur jag tycker att den relaterar till min profession.

Många gånger vet vi inte riktigt vad som är den verksamma mekanismen i de behandlingar vi arbetar med. Mycket indikerar att det är s.k ”common factors” som står för merparten eller åtminstone en väldigt stor del av behandlingsutfallet. Saker som patienten motivation, relationen mellan behandlare och terapeut, patienten och/eller behandlares tilltro till metoden etc och att den specifik metod står för en relativt liten del av behandlingsutfallet. I den här gråskalan kombinerat med att vi vet rätt lite om hur människor fungerar finns det rätt stort kognitivt svängrum för egna tolkningar, idéer och föreställningar kring vad som gagnar patienter bäst.

Jag ser det kanske tydligast när psykologer söker efter andra psykologer som arbetar efter en specifik metod. Någon gång kanske det handlar om att man vill referera en patient till en kollega som har rätt kompetens efter att man haft ett bedömningssamtal med patienten men vanligtvis skulle jag gissa på att det snarare handlar om att man vill referera människor till kollegor som arbetar efter ens egen favoritmetod.

  1. Psykobabbel. Att helt enkelt säga en massa saker som låter som psykologsnack, eller som vi tänker oss att psykologsnack låter. Kännetecknande för detta tycker jag många gånger är att man känner att man inte förstår och att man känner sig mindre smart än den som pratar. Att vid frågor och ifrågasättande får man precis lika krångliga svar och att man inte blir klokare efter att ha fått det förklarat för sig många gånger. Psykologi och psykologiska teorier (oavsett om det handlar om det paradigm jag jobbar utifrån, KBT, om det handlar om psykoanalys eller någon annan psykologisk teori) ska kunna förklaras på nivåer man förstår. Med den mängd utbildning vi har i bagaget ska vi ha tillräckligt mycket kunskap för att kunna förklara det på nivåer som funkar för alla.
  2. Anekdotisk evidens. Många gånger pratar vi inom vården om att vi arbetar utifrån forskning och beprövad erfarenhet. Här tänker jag att ”och” är viktigt. Ifall det bara hänvisas till olika former av ”beprövad erfarenhet” och inte också till substansiell forskning så handlar det nog mest om att vi arbetar utifrån beprövad erfarenhet. Anekdotisk evidens är lurigt särskilt när det kommer till metoder som vi själva tycker känns bra, rimliga och rätt. För då är det också rätt troligt att vi drabbas av något som kallas för konfirmeringsbias. Att vi helt enkelt kommer ihåg det som stämmer överens med vår föreställning och inte tänker på det som går emot den. När det rör beprövad erfarenhet kan det helt enkelt vara som så att vi lägger för stor tonvikt på de som fått hjälp och missar helt, eller delvis, alla de gånger våra behandlingar inte gett önskat resultat.
  3. Extraordinära uttalanden. Jag har i diverse kursfoldrar för kurser i olika psykologiska metoder läst att metoden är revolutionerande och hjälper mot allt, eller åtminstone det mesta. Ofta saknas det extraordinära belägg för dessa extraordinära uttalanden. Man lutar sig oftast mot någon enskild studie som pekar på att det hjälper vid ett eller några tillstånd och/eller mot klinisk eller beprövad erfarenhet. Sanningen när det kommer till psykoterapi är att vi har ett ganska modest behandlingsutfall för dom flesta tillstånd. Alternativen till psykoterapi är sällan bättre dock.
  4. Icke falsifierbara uttalanden. Detta tänker jag ligger rätt nära punkt 1, men uppskattar att man på ”I fucking hate pseudoscience” gett den en egen punkt. Argument eller uttalanden kring psykologiska metoder och psykologiska teorier behöver ha en logisk rational. Något i stil med att ”om A är sant så leder det till B”. Exempelvis ”om vi stannar kvar i ångesten så kommer den på sikt att minska, för vi kan inte ha ångest hur länge som helst och vi lär oss att det vi är rädda för inte är farligt genom principer för nyinlärning”. Finns inte den här falsifierbara logiken i uttalandet som psykologer ger så ligger det närmare spirituella föreställningar än vetenskap. Det kan såklart finnas sanning i det som sägs, men kan vi inte kontrollera sanningshalten så kan vi aldrig få reda på om det är sant eller falskt.
  5. Uttalanden som går emot etablerad forskning. Nya metoder utvecklas hela tiden och berikar professionen. Det är fint och bra. Men nya metoder som ställer sig på tvärs med redan etablerad forskning är antingen revolutionerande (och kräver rätt mycket mer forskning) eller inte särskilt väl underbyggt. Skulle man säga att fobier kan behandlas utan en stor dos exponering för det vi är fobiskt rädda för då går det på tvärs med etablerad forskning och behöver underbyggas ordentligt. För det säger emot det vi redan vet och som har måttligt starkt vetenskapligt underlag enligt socialstyrelsen.
  6. Peer-review. Avsaknaden av publicerade studier i peer-review skrifter betyder inte att det per automatik är pseudovetenskap. Det kan betyda att forskningen fortfarande är i ett tidigt skede och att man inte fått några artiklar publicerade än. I peer-review granskas artiklar, forskningsmetod och utfall av sakkunniga på området. Det är en ganska bra indikator på att åtminstone forskningen är korrekt genomförd även om ”Sokal affair” från 1996 och ”Sokal Squared” från 2017 sänker sin skugga över vilka artiklar som kan publiceras i peer-reviewskrifter.
  7. Omgiven av idioter. Om ett uttalanden upprepas trots att det vid upprepade tillfällen blivit motbevisat är det ett tydligt tecken på pseudovetenskap. Då är det en säljpitch för en bok, en föreläsning, en behandlingsmetod. Inte ett uttalande om det vetenskapliga stödet för metoden, modellen eller behandlingens effekt. Punkt 7 ”Claims that are repeated despite being refuted” får exemplifieras av omgiven av idioter, för att det är ett tydligt exempel. Trots att ledande sakkunninga på området sågat boken och dess påståenden, dess vetenskapliga underlag och dess nytta fortsätter man att sälja boken med samma säljpitch. Att det är en hjälp vid rekrytering. Att 4-färgsmodellen hjälper oss att förstå människor etc. Vill man läsa in sig på kritiken av boken så gör Magasinet Filter en bra genomgång. Mattias Lundberg, Universitetslektor vid Umeå Universitet, har också gjort en ordentlig sågning av boken som hittas i 5 delar här.

Avslutande ord

Vad ska du leta efter när du söker behandling? I första hand bör du försöka hitta en behandlare som arbetar utifrån socialstyrelsens rekommendationer under hälso och sjukvårdslagen. Kort kan sägas att både legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter uppfyller dessa krav (även om psykologförbundet lyckades glömma ta med leg. psykoterapeut i sin lista nedan, som kan användas som hjälp för att reda i titlarna människor använder). Det är viktigt att dina legala rättigheter skyddas och att personen har adekvat utbildning på området.

I andra hand bör du leta efter någon du klickar med och som jobbar efter en metod du tror på. För common factors är en stor del av behandlingens utfall.


Publicerat

När ska man kontakta en psykolog egentligen?

På ett forum jag besöker regelbundet stötte jag på den här funderingen som jag inte riktigt kunnat släppa ifrån mig, utan gått och funderat på (citerar med godkännande från personen ifråga).

“Mitt andra problem är att jag inte egentligen vet om jag mår så pass dåligt att jag borde prata med någon – även fast mina vänner säger att jag borde göra det och att jag också egentligen tycker det. Känns som det finns två röster i mitt huvud skriker på mig. Den ena säger till mig att jag faktiskt inte mår bra medans den andra skriker att det finns andra där ute som lider betydligt mer än mig och att det är själviskt av mig att ens tänka att jag behöver vård.”

En vanlig fundering som jag stöter på med jämna mellanrum i mitt yrke, kanske mer när jag arbetade på ungdomsmottagningen än nu när jag bedriver behandling i privat regi. Det finns ett antal frågor här som tåls att fundera vidare på.

Hur vet man om man mår så dåligt att man behöver prata med någon?

Detta är en intressant fråga, som går igen på många områden. Hur vet vi om vi mår så dåligt att vi behöver prata med någon? Hur vet vi om vi behöver uppsöka somatisk vård?

Jag tänker att det finns två frågor här som är intressanta att ställa oss.

  1. Hur brukar vi göra?
  2. Vilken kompetens har vi för att avgöra?

Alla människor gör lite olika här. Vissa av oss går till vårdcentralen snabbare än andra och för mindre krämpor. Andra går inte till läkare trots ganskaallvarlig sjukdom. Vissa människor känner ett större behov av att prata och andra håller saker inom sig och vill inte riktigt prata om sina bekymmer.

Den generella tumregeln vi bör ha med oss är att uppsöka vård, när vi misstänker att vi behöver det, är ett generellt bra beteende. Många gånger kan svårare problematik, oavsett om den är somatisk eller psykisk, förebyggas genom tidiga insatser. Därmed finns det en samhällsvinst i att vården kopplas in i ett tidigare skede då det krävs betydligt mindre vårdresurser (psykologtimmar exempelvis) och det leder till ett minskat lidande för patientpopulationen.

För att avgöra om man behöver söka vård är det också rimligt att fundera lite kring vilka indikatorer som finns på att man behöver uppsöka vård. Jag tänker att en viktig sådan indikator är subjektivt lidande. Om man upplever att man lider eller känner obehag är det rimligt att överväga om man behöver hjälp för att hantera det. Frekvens är också en sådan viktig indikator. Om något uppkommer ofta är det en indikator på att det inte försvinner av sig själv utan kräver arbete för att hanteras. Duration är ytterligare en indikator som vi kan titta på. Om något håller i sig länge finns det fog att tänka att vi kanske behöver hjälp med detta.

Vi kan exemplifiera med sömnproblem. Alla har vi erfarenhet av att sova dåligt ibland. Efter ledigheter där vi kanske vänt på dygnet, eller om vi oroar oss mycket för något i vårt liv för närvarande, är det inte ovanligt att sömnen och att våra prestationer dagen efter blir lidande. Men ofta behöver vi inte söka hjälp för det.

Om vi däremot upplever ett kliniskt signifikant, ansenligt, lidande av vår sömnbrist finns det skäl att fundera på om vi behöver göra något, exempelvis uppsöka vård, för att hantera det. Om vi frekvent upplever att vi har svårt att sova och att det påverkar vår vardag negativt finns det anledning att fundera på om vi borde söka vård för det, och om det tar lång tid för oss att somna när vi försöker.

Det finns en liten patientgrupp som skulle kunna sägas uppsöka vård för ofta, för krämpor som dom inte borde uppsöka vård för. Men min gissning är att om man funderar på om man ska uppsöka vård eller inte är det en ganska stark indikator på att man inte tillhör den patientgruppen. Särskilt om det inte paras med ett allmänt vårduppsökande beteende (som i att man går till vårdcentralen vid minsta krämpa, ringer upprepat till sjukvårdsupplysningen etc.) och att man ofta går och oroar sig för sjukdomar av allahanda slag.

Andra lider betydligt mer

Här finns det också två ingångar som jag tänker är viktiga att ha med sig.

  1. Att en annan lider mer betyder inte att du inte är förtjänt av hjälp. Det betyder att ni båda förtjänar hjälp.
  2. Oavsett vad man jämför sig med, eller om, kommer det alltid finnas de som har det bättre eller sämre.

Det är inte rimligt att på individuell basis ställa människors olika vårdbehov emot varandra. När vi jämför två individer kommer det alltid finnas en som har ett större behov och en som har ett lägre behov. Samtidigt som båda två kan ha ett kliniskt signifikant lidande och ett faktiskt behov av vård. Man kan tala om att det finns olika trösklar in till vården som man behöver komma över för att få sina behov tillgodosedda. Men den bedömningen ligger på vården att göra, inte dig som individ. Om du känner att du kanske behöver vård är det också rimligt att du uppsöker vård eller kontaktar vårdpersonal för en bedömning. Hellre en gång för mycket än en gång för lite kan du ha som tumregel.

Resonemanget här kan paras med resonemanget ovan kring att tidiga insatser förebygger senare ohälsa. När jag tidigare arbetade på ungdomsmottagningen hade vi en väldigt låg tröskel in (eller ingen alls). Detta motiveras med att om man kan komma till rätta med en psykisk problematik tidigt i livet krävs det betydligt mindre vårdresurser att stoppa en problematik när den är i sin linda. I realiteten frigörs då vårdresurser som kommer till användning för att behandla de med en allvarligare eller mer komplex problematik. Om du väntar och ser istället för att söka vård när du tror dig behöva vård finns det alltså en risk att det kommer att krävas mer resurser från vårdens sida för att hjälpa dig i ett senare läge.

Det är själviskt att söka vård

  1. Är det fel att vara självisk?
  2. Vad händer om man inte söker vård, mår ens omgivning bättre av det?

Den första frågan vi måste ställa oss här är om det faktiskt är fel att vara självisk. En fråga det inte finns ett enkelt “ja”- eller “nej”-svar på. Det här är en fråga som kräver ett klassiskt psykologsvar “å ena sidan, å andra sidan” eller “det beror på…” som kommer generera ett rätt klassiskt psykologsvar: “Det gäller att hitta en balans”.

Å ena sidan…

Rent krasst är det inte rimligt att gå igenom livet och bara fatta själviska beslut. Det skulle resultera i att vi gör oss omöjliga som vänner, anställda, partners, föräldrar, barn etc. Relationer är bland det viktigaste vi har i livet och en del i att vårda nära relationer och vår omgivning är att veta när det också är rimligt att sätta någon annans intressen över sina egna. Enkla, vardagsnära exempel, skulle kunna vara att resa sig för äldre på spårvagnen, lyssna på sin partner som haft en pissig dag på jobbet trots att man är trött eller gå på den där festen som man egentligen inte vill gå på för att det gör ens vänner glad.

Å andra sidan…

Kan vi inte heller gå genom livet utan att också tänka på oss själva. Om vi bara tänker på andra och aldrig sätter våra egna intressen högst så lämnar vi det öppet för att människor ska exploatera, dra nytta av och utnyttja oss på sätt som vi egentligen inte vill. Vi gör oss till viljelösa brickor i någon annans spel. Vi lägger också en orimligt stor ansvarsbörda i våra näras knän. Våra nära och kära vill oss väl och om vi inte sätter våra egna intressen i första rummet  försätter vi människor som vill oss väl i en position att försöka lista ut vad som egentligen vore bäst för oss och ger våra nära hela ansvaret för att prioritera mellan intressen.

Hur man än vänder och vrider på det blir det också en självisk handling att inte prioritera sig själv när man behöver det. För då flyr man från att ta ett normalt vuxet ansvar för att sköta om sig själv och sitt liv, och lägger det istället i händerna på andra.

Det gäller att hitta balans

Det gäller alltså att försöka hitta en balans i tillvaron mellan att å ena sidan kunna fatta själviska beslut och att å andra sidan sätta andras intressen över sina egna. Här finns det inte heller riktigt en optimal balans som blir rätt för alla. Varken i andras förhållningssätt eller sitt eget förhållningssätt. Någonstans handlar det då ofta om att dels lita lite på sin magkänsla och fundera på vad som ger bäst långsiktiga konsekvenser, dels för sig själv och dels för andra.

Om jag spekulerar lite kring varför man hela tiden sätter andras intressen över sina egna skulle jag gissa att det ofta handlar om att undvika ångest. Vi får lära oss i en massa olika sammanhang att det är fel att vara självisk. I de fall som våra intressen går på tvärs med andras intressen är det inte ovanligt att det då uppstår en konflikt, som bland annat gör oss och andra ledsna, arga, ångestfyllda och oroliga. Tycker man att detta är väldigt jobbigt är det då inte helt otroligt, tänker jag, att man undviker detta genom att försöka vara andra till lags på sin egen bekostnad.

Om så är fallet kommer det att vara både arbetsamt och jobbigt att ändra på detta. Man kan behöva ta det i små steg och man kan behöva hjälp med det. Något jag ofta hör som psykolog är människor som säger att “det är bara att göra det”, men hade förändring kommit så enkelt hade jag dels varit arbetslös, och dels hade ingen haft några problem alls som dom brottats med.

Den långsiktiga konsekvensen av att söka vård när man tror att man behöver det är däremot positiv både för dig, din omgivning och för samhället i stort. Uppsöker du vård tidigt och får hjälp med det du brottas med minskar förhoppningsvis ditt lidande och du går igenom livet med ett större välbefinnande och kan i större utsträckning leva i din egen värderade riktning. För dina nära blir det en trygghet på många sätt. Någon dom bryr sig om kommer förhoppningsvis må bättre. Någon dom bryr sig om får kvalificerad hjälp snarare än att dom ska behöva känna det ansvaret (vilket dom kommer göra. Dom bryr sig om dig och vill dig väl. Mår våra nära dåligt vill vi hjälpa rent generellt) och för samhället är det positivt. Människor som mår bättre fungerar också bättre i samhället, kostar mindre i samhällsresurser, kan bidra till samhället i större utsträckning och det ger ringar på vattnet. Människor som blir omhändertagna av det allmänna frigör tid för deras nära och kära att bidra till det allmänna istället för att lägga stor del av sin tid på att ta hand om sina närstående. Istället kan man fokusera på det finaste man har, relationen och att må bra ihop.

Men köerna är långa och det är svårt att få träffa en psykolog

Något av det mest ledsamma i den här kråksången är att det är långa köer till en allmänt finansierad psykologkontakt. Vårdkontakten kanske är kortare än man behöver. Man kanske inte får träffa den personal som har bäst kompetens för att möta ens behov utan får hålla tillgodo med det som erbjuds. Privata alternativ är dyra och det kan kännas osäkert om det verkligen hjälper.

Olika ställen att vända sig till

Psykologtätheten på landets vårdcentraler skiljer sig åt både i fråga om bemanningsgrad och i köer. Bor du på eller nära en ort med flera vårdcentraler kan det vara bra att kolla upp hur det ser ut på dom och om det skiljer sig något mellan dom. Du hittar mer information samt information om hur du listar om dig ifall du önskar på 1177.se.

I städer med en psykologutbildning kan man ofta få möjlighet att gå i terapi hos studenter till ett reducerat pris. Bedömningarna skiljer sig mellan olika lärosäten. Bor du i Göteborg hittar du mer information på psykologiska institutionens hemsida.

Det finns många privata alternativ att vända sig till. Alla med olika teoretisk ingång. Jag arbetar utifrån kognitiv beteendeterapi. Önskar man en annan form av behandlingskontakt eller hos någon annan finns det en sökbar databas på psykologiguiden.se.

Har man åldern inne för att söka sig till ungdomsmottagningen så är det ofta ett bra första alternativ. Köerna är som regel kortare, det är fritt sök, vilket betyder att du inte behöver gå till din närmaste ungdomsmottagning och du behöver inte vara listad som i fallet med vårdcentraler. Det är även kostnadsfritt. På umo.se kan man söka efter ungdomsmottagningar nära en.

Önskar man gå till mig finns det kontaktuppgifter under kontakt här på hemsidan. Jag har även olika kampanjer som kan vara av intresse att titta på och önskar man veta mer om mig finns det även lite om mig.

Publicerat

Att mäta eller inte mäta – Svar på Puya Yekerustas debattartikel

By Simon A. Eugster – Own work, CC BY-SA 3.0, Link

Att mäta eller inte mäta – är det ens en fråga?

Det har pågått en diskussion mellan två av mina gamla kurskamrater från psykologprogrammet på ETC-debatt. Länkar till deras artiklar kommer att hittas längst ner i denna bloggpost. Här kommer jag att gå igenom min f.d klasskamrat Puya Yekerustas senaste svar till Ragnar Bern, som jag också lärde känna på psykologprogrammet och genom vårt gemensamma engagemang i S-KBT under studierna.

“Problemet med psykologins industrialisering går långt bortom en strid mellan kvalitativ och kvantitativ metod. Det handlar om hela psykologins nuvarande existensform.”

Jag skulle säga att den psykologiska vetenskapens problem är mer grundläggande än Yekerustas tankar om psykologins industrialisering. Vi vet väldigt lite egentligen kring hur och varför människor fungerar som dom gör. Vi vet väldigt lite om varför våra behandlingar hjälper och vi har rätt dålig koll på vad det är i dom som faktiskt hjälper. Vi vet hyfsat väl att exponering med responsprevention hjälper vid flera typer av problematik. I övrigt har vi mer eller mindre kreativa hypoteser, och vi kan aldrig få något mer än kreativa hypoteser om vi inte använder vetenskapliga metoder (däribland kvantitativa mätmetoder) för att säkerställa att vi ser det vi tror att vi ser, mäter det vi tror att vi mäter och särskiljer kausalitet från korrelation. Det vi vet, vet vi för att vi undersökt och ja, mätt det.

“I en produktion som baseras på ekonomisk profit, där de som gör mest vinst blir de största vårdaktörerna, så prioriteras att arbetskraften (psykologen) håller en viss produktionstakt.”

En stor del av Puyas resonemang faller på det faktum att majoriteten av vården i Sverige är allmänt finansierad och följer en annan logik än den marknadslogik han målar upp här. Det finns inget rakt samband mellan att växa som organisation och storleken på vinsten i en organisation med politisk styrning. Där är det våra folkvalda i olika instanser (främst landstinget när det gäller vård) som beslutar om budget och finansiering, inte marknadskrafter.

Det finns många skäl till varför psykologer ska hålla en viss produktionstakt. Ett av dom viktigare skälen skulle jag säga är de faktum att patienter inte ska behöva gå i behandling längre än nödvändigt. Det finns inget egenvärde i långa kontakter och i en allmänt finansierad vård finns det också en patientnytta att hitta i det i och med att det bereder fler möjligheten att gå till en psykolog för de besvär som de upplever.

Om vi inte heller uppvisar förväntade resultat i våra behandlingar är det rimligt att dom avbryts. Då kan vi gå tillbaka till beteendeanalysen och se om vi behandlar rätt sak, eller avbryta behandlingen så att patienten kan få en annan behandling som hjälper.

“Patientens lidande blir sekundärt till verksamhetens ekonomiska överlevnad.“

Det är för att patientens behandling är beroende av verksamhetens ekonomiska överlevnad. Det låter säkert fint att prioritera människa före profit men i realiteten går det inte att bedriva storskalig vårdverksamhet utan att i första hand prioritera verksamhetens överlevnad. Småskalig vårdverksamhet är möjlig, men det förutsätter att försörjning är tryggat på ett annat sätt. Det är till och med skälet till varför jag lagt upp min verksamhet på det vis jag gjort, min primära försörjning kommer från annat håll än mitt företag och jag kan på så vis prioritera patienten före min verksamhet. Den viktningen är inte möjlig på en vårdcentral eller psykiatrimottagning oavsett om den är allmän eller privatägd.

“Ju enklare psykologen kan paketera och förklara patientens lidande, desto mindre tid behöver psykologen investera i denne, och desto fler patienter kan den ta emot på samma tid.”

Vilket i realiteten är en bra grej så länge patienten också får den hjälp den söker för. Fler patienter betyder att vi möter fler personers behov. Kortare tid hos psykologen innebär att patienter kan fokusera på det som är viktigt i livet snarare än att gå till sin psykolog.

“Detta gör den moderna psykiatriska diagnosen med sin utformning och sitt förklaringsvärde till en vara som är väl anpassad för massproduktion. Varans konsumtionsvärde för patienten ligger i att den ger denne svar och korrigering utifrån rådande normer för fungerande.”

Vilket ofta är viktigt. Dels för att man kanske upplevt stora problem i sin vardag innan som man inte förstått sig på, och dels när man får en förklaring ökar också ens agens att förändra. Förändringen kan vara antingen beteenden hos sig själv, som fungerar dåligt med ens omgivning, eller möjlighet att välja sin omgivning i större utsträckning. Det ger också bättre möjlighet att veta vilka strider i ens vardagsliv som är värda att ta och vilka strider som bäst hanteras med acceptansstrategier.

Människor söker inte hjälp eller eftersöker en diagnos utan att det tidigare funnits något problem där. Diagnoser ställs inte i ett vakuum.

“I sin mest fullfjädrade form blir diagnosen en del av patientens identitet.“

Vilket kan bli ett problem om det hindrar patienten från att göra saker den tidigare kunde. Men det är också en källa till gemenskap med andra människor som har liknande erfarenheter och i identiteten kan den grupp skapas som gör att man kan tillkämpa sig rättigheter i samhället, anpassningar i arbetslivet, i studierna eller vad det nu kan vara.

Även mer neurotypt organiserade hittar identitet i sitt fungerande, men den som tillhör normen är ofta blind för sitt eget fungerande, för världen är ju anpassad för dem.

“På samhällelig nivå förklarar den varför vissa människor inte ”fungerar” i områden som socialt liv, arbetsliv och skola. Framför allt gör diagnosen att patienten själv blir orsaken till upplevd problematik. Diagnosen internaliserar svårigheter, vilket gör att svårigheternas orsaker inte behöver sökas utanför individen. Därmed legitimeras externa missförhållanden på individens bekostnad.”

Här tänker jag ganska olikt Yekerusta. Framförallt gör en kompetent utredd och ställd diagnos att vi får större möjligheter att förstå individen och varför vissa kontexter blir mer problematiska än andra. Detta blir i något hänseende den grund vi behöver för att kunna individanpassa miljön för att möjliggöra deltagande, exempelvis i skolan eller på arbetsplatsen.

En oställd diagnos gör inte att individens omgivning anpassas mer, det döljer bara missförhållanden eller gör att andra förklaringsmodeller används. Exempelvis genom att förklara det som lathet, ovilja eller liknande.

“Man kan argumentera för att detta hjälper människor. Man kan också belysa att man i längden får en befolkning som söker svaret på sina missförhållanden i sin neurologiska och intrapsykiska konstruktion, samtidigt som en annan del av befolkningen gör ekonomisk vinst av detta.”

Är det något jag tycker Yekerusta debattinlägg genomsyras av är det enkla, falska, dikotomier. Svaret är givetvis att diagnostisering, även ökad sådan, både hjälper människor och att gör att människor söker svar på missförhållanden i neurologiska eller intrapsykiska konstruktioner. Här handlar det om att hitta rätt balans. Ibland hittar vi förklaringen till varför det inte fungerat i neurologiska eller intrapsykiska konstruktioner, ibland hittar vi det i personens kontextuella faktorer. Ofta så finns det en samverkan mellan egen sårbarhet, genetiska/förvärvade faktorer och belastningar i omgivningen.

“Vad den industriella psykologin kräver är systematisk utvärdering som säkerställer att den fungerar så friktionsfritt som möjligt. Psykologens roll är att producera, inte reflektera.”

Det är med systematisk utvärdering som vi säkerställer att den behandling vi ger har den effekt vi säger att den har och den vi förväntar oss. Det är genom systematiskt genomarbetade mallar för utvärdering som vi kan säkerställa att vi mäter det vi försöker uppnå. Här kommer ytterligare en sådan falsk dikotomi. Psykologens roll är givetvis att producera, men för att vi ska kunna producera måste det också finnas utrymme för reflektion. Det är inte en antingen eller-position vi hittar, även om Yekerusta försöker framställa det som en sådan.

“Problemet är att vårdens arbetsmaterial är sjukdomen och att vården därför är oskiljbar från sjukförklaringen. Med ett ökat utbud av mätskalor och arbetskraft (psykologer) krävs en korresponderande ökning av arbetsmedel (patienter) för att psykologins utbud inte ska överstiga dess efterfrågan och leda till arbetslöshet bland psykologer.”

Vårdens arbetsmaterial är de människor som uppsöker vården och de metoder vi har för att ställa diagnos och behandla människor. Människor söker sig till vården för att de upplever bekymmer på olika sätt. Människor får inte mindre bekymmer  bara för att vi inte vill ställa diagnos. Att inte ställa eller utesluta diagnos är inte att hjälpa patienter, det är att överge våra patienter, vilket Yekerusta resonemang i förlängningen leder till.

“Själva konsekvensen av psykologins industrialisering och ökade produktionstakt är således inte en minskning av sjuklighet, utan tvärtom en ökning av psykiska sjuktillstånd.”

Nej. Själva konsekvensen av psykologins ökade produktionstakt är att fler människor som behöver hjälp också får det. Det är inte heller något som leder till en ökning av psykiska sjukdomstillstånd. Här framställer Yekerusta en korrelation som en kausalitet och vänder på orsak och verkan. Att öka tillgången till vård hos psykolog skapar inte bekymmer. Det gör att fler människor har möjlighet att få en psykologkontakt för sina bekymmer och att vi ser mer av de bekymmer som finns i populationen.

“Om mätandet hade hjälpt människan att ”leva ett friare och rikare liv” borde vi inte fått rapporter som visar på ökad psykisk ohälsa och psykiatrisk diagnostik. Dessa rapporter visar att den industrialiserade vårdapparatens ökade mätbenägenhet tenderar att sjukförklara mer, snarare än att minska sjuklighet. Den binder en större del av befolkningen till vårdapparaten, snarare än befriar den. Om den med sina diagnoser och behandlingar skulle bota faktiskt psykiskt lidande skulle psykologins totalverksamhet inte öka i omfång, utan snarare minska i takt med minskat lidande. Det vi bevittnar idag är snarare motsatsen. Ja, vem gagnas ytterst av detta?”

Att  den psykiska ohälsan faktiskt ökar är något som Yekerusta framstället som en självklarhet, men också något som i realiteten är ifrågasatt. Yekerusta försöker dessutom framställa det som att det är vårdens mätande som skapar denna eventuella ökning, vilket är ett reduktionistiskt argument in absurdum. I realiteten så finns det massa faktorer som påverkar människors hälsa och vi kan omöjligen peka på en enskild faktor det senaste 30 åren som har lett till att människor i så fall mår sämre. Människor är komplexa system. Samhällen bestående av miljontals människor är mer komplexa. Vi kan omöjligt uttala oss om vilken enskild faktor som lett till att vi står där vi är idag, men med systematiskt mätande kan vi i alla fall beskriva den värld vi lever i och därifrån hjälpa människor leva ett bättre liv. Sveriges befolkning har också ökat rätt ordentligt de senaste åren, vilket gör att det inte är speciellt svårt att tänka sig att fler blir hjälpta samtidigt som vårdbehovet i samhället ökar.

En vård som inte mäter sina insatser är en vård som inte vet vilken effekt dess insatser har och döljer bekymmer människor brottas med. Vem gagnas ytterst av detta?

Puya Yekerustas första debattartikel på ETC: https://www.etc.se/debatt/nar-allt-ska-matas-blir-psykologin-en-industri

Ragnar Berns svar till Puya Yekerusta: https://www.etc.se/debatt/till-matandets-forsvar

Puya Yekerustas svar till Ragnar Bern: https://www.etc.se/debatt/psykologin-ska-inte-bli-en-vara

 

Publicerat

Skärmtid – Bedömning och förändring

Fick en fråga för ett tag sedan hur man kan förhålla sig till skärmtid. Har nu gått och värkt på den frågan i någon vecka. Hur lägger man upp en artikel på ämnet? Gå in på forskningsrapporter etc.

Sen inser jag att det är något man kan förhålla sig till, kliniskt, som jag förhåller mig till alla andra beteenden vi ägnar oss åt. Det viktiga är inte vad en eventuell forskningsrapport säger är optimalt, rätt och riktigt. Vi människor är en heterogen grupp med stor variation kring vad vi mår bra av och alla beteenden kan ha olika funktion trots att de ovanifrån, topografiskt, kan se precis likadana ut.

Hur förhåller man sig till skärmtid i en tid där all skärmtid problematiseras och larmrapporterna blåser upp till akrylamid i chips-nivåer?

saranny him

Bedömning

Det första vi måste göra är att fundera lite på vad vi vill med livet. Inom Acceptance and Commitment therapy så pratar man om värderad riktning. Andra teoretiska ramverk pratar om mål. Det finns många begrepp och teorier kring detta, men i grund och botten handlar det om att ha en bild av vad som är meningsfullt för oss som individer. Om vi är osäkra på vad som kan vara meningsfullt kan vi utgå ifrån att det mest meningsskapande för människor, rent generellt, är genuina och nära relationer till andra människor. Vilket innefattar t.ex barn, partner/s, vänner, föräldrar etc. Det finns bland annat en 75 år longitudinell studie vid Harvard som pekar på det, och ett väldigt spännande Ted talk på temat.

Det andra vi måste göra är att granska och bedöma vår egna beteenden och se om vi är nöjda med dom. För dom oss i vår värderade riktning? Hjälper dom oss att uppnå våra mål med livet?

Så, vad gör du framför skärmen? Vilka behov fyller vårt beteende? Socialt? Förströelse? Jobbar vi? När jag är ute och föreläser om traumamedveten omsorg pratar vi ofta om det s.k. isberget när det kommer till beteenden. I realiteten så blir det ett sätt att förhålla sig till topografi och funktion av ett beteende, vilket betyder att man ser till vad man försöker åstadkomma, eller åstadkommer, med ett beteende snarare än på hur beteendet ser ut.

Ett beteende kan ha ett otaliga funktioner, men vi kan på det stora hela dela in det i tre avgränsade områden.

1) Ger mig något positivt och får mig att må bra.

Här hittar vi saker som att hålla kontakt med nära och kära, umgås med vänner, fast digitalt istället för analogt, spela spel som vi uppskattar, titta på TV-serier vi följer etc. Detta kan på det stora hela ses som vilken fritidssysselsättning som helst. Vi gör något, väljer bort annat och upplever att vi går vinnande ur den ekvationen.

Skärmtid i den här kategorin är inte ett problem. Det är skärmtid vi mår bra av, även om andra skulle beskriva det som problematiskt.

2) Behövs för något externt skäl, men känns mer som ett jobb.

Söka information vi behöver ha reda på av diverse skäl, kan vara jobbrelaterat, kan vara privat. Det är inte en fritidssysselsättning, men det är gynnande för andra mål vi har i livet. Kan handla om att planera en resa, spana efter hus eller lägenhet på hemnet, kolla upp saker vi behöver i arbetet etc.

Även här skulle jag, spontant, säga att vi sällan hittar problembeteenden. Vi som människor är ganska duktiga på att avsluta våra jobb så att vi kan ägna oss åt annat istället. I den mån problem uppstår här så är det min gissning att det handlar om att vi har svårt att förhålla oss till good enough (vilket jag borde skriva en artikel om vid senare tillfälle).

3) Undvikande när jag egentligen borde göra något annat.

Här har vi själva kärnan i problembeteenden, och vi kan nog alla känna igen oss i det. Vi sitter och uppdaterar Facebook, hoppar mellan klipp på youtube eller stannar kvar framför TV:n hela kvällen, trots att vi egentligen borde göra annat. Det ger en kortsiktig vinst med negativa konsekvenser på längre sikt. Vi undviker att ta itu med sådant vi borde, men egentligen inte vill. Det är lite givande i stunden, men hjälper oss inte att nå dom mål vi har i livet.

Här tänker jag mig också att vi hittar många ungdomar som upplever mobbing, psykisk ohälsa eller annat som inte är bra för dom. Om vi fokuserar på annat slipper vi ta itu med den situationen vi står i nu och mår lite bättre, iaf i stunden. Många gånger kan det upplevas vara (eller inte bara upplevas utan faktiskt vara) det enda sättet vi kan hantera svåra förhållanden och dysfunktionella miljöer.

Förändring

När vi har en lite klarare bild kring vad som är problematiskt med skärmtid är det dags att börja jobba på att förändra detta. De beteenden vi hittar under undvikanden ovan är vad man skulle kunna definiera som överskottsbeteenden. Beteenden vi ägnar för mycket tid åt.

Ett vanligt problem jag tycker mig se när människor vill förändra sina beteenden är att dom försöker minska de dysfunktionella beteendena de inte är nöjda med och fastnar i sin lösning där. Detta är generellt en dålig strategi när dessa beteenden upptagit tid som vi inte riktigt vet vad vi ska fylla den med, och vi återfaller i gamla vanor i brist på andra beteenden.

Det vi först måste göra är att också formulera en lista över beteenden vi gör för lite av, vad vi skulle kunna kalla underskottsbeteenden. Beteenden vi skulle vilja ägna mer tid åt, men som vi inte lyckas med. Här finns det rimligtvis en salig blandning av saker vi vill, intresserar oss för och mår bra av samt beteenden som vi kanske inte är överförtjusta i att behöva lägga tid på, men som långsiktigt leder oss i den riktningen vi vill i livet.

Ska vi göra förändringar i livet så kan vi generellt tänka att det är lättare att gå mot intressen än mot måsten. Fungerar livet hyfsat trots att vi skjuter upp vissa måsten, och vi vill förändra något som vi upplever som problematiskt, då är det alltså rimligt att börja med att gå mot sina intressen, inte mot sina måsten.

 

Hjälp på vägen

Ofta är det svårt även om vi vill och skulle må bra av det. Så vad finns det för hjälp man kan ha med sig på vägen? Om problemet är att man fastnar framför TV:n när man kommer hem så kan en lösning vara att helt enkelt boka in saker direkt efter jobbet/skolan/annan daglig aktivitet så att man inte åker hem däremellan. Om problemet är att man fastnar i att uppdatera sociala medier så kan en potentiell lösning vara att helt enkelt avinstallera relevanta appar, köra en sociala medier”-detox” (som verkar poppis nu) eller om man behöver gå ett steg längre, köpa en osmart telefon på exempelvis Clas Ohlson (finns för runt 300:-).

Vad funderar du på? Önskar du psykologinput på på dina funderingar, tveka inte att kommentera så skriver jag ihop ett inlägg på temat ifall jag bedömer mig ha kompetens nog att uttala mig i frågan. Önskar du en psykologkontakt, kontakta mig för ett kostnadsfritt bedömningssamtal. Alla behandlingar som påbörjas innan jul berättigar också till julklappsrabatten på 33%.

 

Publicerat

En julklapp som varar – Behandla din fobi

Det är inte ovanligt att vi har något som vi känner en överdriven rädsla inför. Det kan exempelvis vara spindlar, råttor, ormar, hundar, höga höjder, mörker, att flyga, att kräkas eller att vistas i trånga utrymmen.

Det vi ofta gör när vi blir rädda är att vi undviker det som skrämmer oss, ibland till den grad att det påverkar våra liv och vår livskvalité negativt. Det som sker när vi undviker objektivt ofarliga saker som vi är rädda för är att vi vidmakthåller och stärker vår rädsla. Vi får ingen nyinlärning som visar att det är ofarligt, våra tankar löper amok och vi blir på sikt mer rädd, undviker fler situationer som gör oss rädda och begränsar vårt liv ännu mer.

Det fina med fobier är att det går att behandla. Någonstans runt 80-90% av de som genomgår behandling för sin fobi blir friska eller får kraftig symptomlindring. För de allra flesta håller detta även i sig över tid.

Behandlingsupplägget är enkelt. Tillsammans med sin psykolog så lägger man upp en hierarki på saker som skrämmer en. Det kan exempelvis vara att titta på bilder av det man är rädd för, se det man är rädd för på film till att se/göra det man är rädd för i verkligheten. Sen utsätter man sig för det man är rädd för utifrån denna hierarkin. Det viktiga i behandlingen är att det är du som patient som har kontrollen. Det är du som bestämmer vad som ska exponeras för och när.

Vanligtvis så tar det mig mellan 4 och 8 sessioner att behandla en fobi, mycket beroende på vilken takt patienten vill hålla.

Kontakta mig för att diskutera hur vi kan lägga upp din fobibehandling. Bokar du upp dig innan jul så tar du också del av julklappserbjudandet och betalar bara 1000:- per session.

Publicerat

Social ångest

Vad är det?

Den springande punkten i social ångest (tidigare kallad social fobi) skulle kunna beskrivas som en stark rädsla för att sätta sig i situationer där man blir värderad eller granskad av andra. Det är en hyfsat vanlig åkomma och någonstans mellan 5-15% av populationen kommer någon gång under sitt liv uppfylla diagnoskriterierna.

Normalt sett så delar vi upp social ångest i två kategorier. Specifik, vilket betyder att det bara yttrar sig i något specifikt fall. Kan vara att tala inför en större grupp, att ta initiativ till sexuella eller romantiska kontakter eller något annat. Generell som kännetecknas av att man upplever besvär i flera olika social kontexter, både sådana där vi presterar något och mer lösa, vänskapliga sådana.

Det är inte alltid helt lätt att skilja mellan ”normala” sociala rädslor, blyghet och social ångest och det är ofta hjälpsamt att fundera kring om det begränsar en i ens liv eller inte.

Debut

Det är inte ovanligt att problemen debuterar i tonåren och att de förvärras över tid i takt med att man undviker situationer som ger upphov till ångest, rädsla eller obehag och på så vis minskar sina möjligheter till nyinlärning. Som med det mesta inom psykologin så är det ofta en samverkan mellan genetiska betingelser, miljöfaktorer och annat i vår omgivning som ligger till grund för att problemen uppstår.

Symptom

Symptom kan delas in i kognitiva, fysiologiska, emotionella och beteendemässiga symptom. Exempel på tankemässiga symptom skulle kunna vara förväntansångest innan den sociala situationen, negativa tankar under situationen och s.k post mortem efter situationen där man rannsakar varje detalj noggrant och givetvis hittar/skapar fel. Koncentrationssvårigheter, tankeblockader och svårigheter med uppmärksamheten. Det är vanligt att man blir upptagen av självfokusering där man granskar sig själv och missar att ta in omgivningen.

Kroppsliga symptom kan bland annat vara förhöjd puls, rodnad, kvävningskänslor, illamående, svindel, svettningar, overklighetskänslor.

Kärnan i de känslomässiga symptomen är en stark rädsla eller stark ångest kopplat till den sociala situationen och kring tankar på sociala motgångar.

Beteendemässiga symptom på social ångest kan grovt delas in i två kategorier. Flykt eller undvikandebeteenden samt säkerhetsbeteenden. Undvikandebeteenden handlar helt enkelt om att undvika sociala sammanhang som man misstänker triggar ångesten. Säkerhetsbeteenden är saker man ägnar sig åt för att kunna klara av den sociala situationen när man av omständigheterna tvingas in i den.

Problemen med undvikandebeteenden är att de, om de är för frekventa, omöjliggör möjligheten till nyinlärning. Helt enkelt att vi inte ser att det vi är rädda för egentligen är ofarligt, eller iaf inte så illa som vi föreställer oss. Problemen med säkerhetsbeteenden är att vi får en annan förklaring till att vi klarade oss igenom situationen än att vi faktiskt är förmögna att hantera det som är jobbigt. Båda dessa former av beteendesymptom vidmakthåller och förstärker vår sociala ångest.

Hur jobbar jag med det?

När jag arbetar terapeutiskt med social ångest så arbetar jag utifrån Kognitiv Beteendeterapi vilket ligger i linje med socialstyrelsens riktlinjer. Socialstyrelsen skriver vidare att ”Åtgärden ger mycket stor effekt på andelen som svarar på behandling (respons).”

Behandlingsupplägg

Det första vi gör i behandlingen är att försöka förstå just din sociala oro. Hur den tar sig uttryck, vilka situationer du undviker, vilka säkerhetsbeteenden du använder dig av, när det debuterade, hur det utvecklats över tid etc. Det är i detta förarbetet som vi kommer hitta konkreta ingångar för att bryta och behandla just din sociala ångest. Det är även här som vi försöker formulera konkreta och mätbara mål för behandlingen som vi kan utvärdera arbetet ifrån.

Huvuddelen av behandlingen är något som kallas för exponering med responsprevention. Exponeringens syfte är att vi ska kunna närma oss det som är svårt, i bästa fall habituera men om inte annat lära oss att situationer som vi tidigare tänkte på som ohanterbara faktiskt är hanterbara. Här närmar vi oss det som ger obehag, ångest eller gör oss rädda. Skillnaden mot vanliga sammanhang är att under exponering så gör vi det hierarkiskt (som i, vi börjar med något som känns mer hanterbart och avancerar till svårare saker i takt med att vi lär oss hantera det tidigare), under kontrollerade former där du som patient har makten över vad och när det ska exponeras.

Utöver exponering så arbetar vi också med att ifrågasätta de negativa tankar som ofta ackompanjerar den sociala ångesten, experimentera med alternativa beteenden till det vi tidigare gjort, övningar på att bryta självfokuset i de stunder som triggar vår sociala ångest.

Det sista i behandlingen är att vi lägger upp en vidmakthållandeplan, för att underlätta för dig att hålla kvar vid de vinster du uppnått i terapin även på sikt och inte falla tillbaka i gamla mönster.

Hur kan du jobba med det?

Man måste inte gå till psykolog för att få hjälp. Dels så finns det alternativa behandlingar till psykoterapi för tillståndet (bland annat läkemedelsbehandling) men det finns också bra självhjälpslitteratur på området.

En självhjälpsbok som jag arbetat med flera gånger i terapi med just social ångest är boken ”Social fobi – effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi”. Den har bra struktur och upplägg och ett ledigt språk som gör det lätt att hänga med i behandlingen.

När är det dags att söka hjälp?

Som med de flesta psykologiska åkommor och besvär så kan det vara rimligt att överväga terapi om det förhindrar en att leva det liv en vill leva. Jag tänker mig också att läkemedelsbehandling ofta blir ett säkerhetsbeteende som främst löser problematiken kortsiktigt, men precis som med andra säkerhetsbeteenden så tillskriver man effekten av att ha lyckats till något annat än sig själv.

Arbetet tillsammans med en psykolog är ett lagarbete. Du som patient är expert på hur just din sociala ångest tar sig uttryck och jag som psykolog har lite koll på vad forskningen säger om problematiken, behandlingsupplägg och kan bidra med mina erfarenheter av att tidigare ha behandlat detta.

Vanligtvis så har det tagit mig mellan 9 och 12 sessioner att behandla social ångest och för att se kliniskt signifikant symptomlindring. Kontakta mig om du vill veta mer.

 

Publicerat

Ramar för psykoterapi – form och innehåll

I psykologkretsar så talas det en hel del om vad vi tänker på som ramar för psykoterapi, för relationen, för rummet. Exempel på ramar skulle då kunna vara att vi i första hand har fokus på patienten och det den kommer med. Eventuella känslor och reaktioner som väcks i oss som terapeuter hålls i den mån det är möjligt utanför den terapeutiska relationen för att vi ska kunna hålla fokus på patienten och patientens problematik.

En annan ram är tidsaspekten. En normal psykologtimme brukar ligga runt 45 minuter. Många manualer för behandling brukar specificera hur lång olika sessioner är. Prolonged Exposure för PTSD har exempelvis ofta 90 minuters sessioner.

En tredje ram är det terapeutiska rummet. Tankar kring hur det ser ut och att det finns en konsistens som är beständig över tid. Möblering, mängden prylar som visar på psykologens person, eller avsaknad av dessa.

Äldre psykoanalytisk teori betonade vikten av att vara en neutral projektionsyta för att möjliggöra analys av patientens överföringar. En tanken är att man i dessa projektioner kan se patientens tidiga relationella fungerande och genom analys och samtal hitta förståelse som leder till förändringar på sikt.

I grund och botten så är ramar för terapi något bra. Det gör terapin och den terapeutiska relationen förutsägbar vilket ofta har en tryggande effekt när man öppnar upp sig och berättar om känsliga eller ångestladdade tillstånd och svårigheter för en ny och okänd människa.

Ramar kan dock bli rigida och det kan vara fruktsamt att fundera kring vem ramen finns för. Bara en sådan sak som att sitta mitt emot varandra och ha ett förtroligt samtal med mycket ögonkontakt där öppnandet inte är ömsesidigt blir lätt för ångestladdat för många. Bra ramar är förhandlingsbara och utgår ifrån patientens behov för att få till stånd ett läkande samtal. En enkel sådan förändring skulle kunna vara att man upplever att samtalet flyter bättre under en promenad, eller att psykologen visar lite mer av sig själv. Blir mer av ett konkret objekt att förhålla sig till och relatera till. Eller att terapin bedrivs i en miljö som känns tryggare.

En av dom stora fördelarna jag ser med att bedriva terapeutiskt arbete under dom förutsättningar jag nu gör är att ramen för terapin i större utsträckning kan regleras i den terapeutiska relationen. Mellan mig som behandlare och min patient snarare än att externa faktorer är med och sätter ramar åt oss, vilket är mer närvarande inom exempelvis primärvården eller större psykologmottaningar.

En bra fråga att ha med sig när man går in i en terapeutisk relation är att fundera lite på vilka ramar man själv behöver för att samtalet ska bli så bra som möjligt, och prata med sin psykolog om detta. Har man gått i terapi tidigare så finns det förhoppningsvis många goda och mindre goda exempel att hämta information ifrån. Psykologer vill ju sina patienter väl och min erfarenhet är att dessa samtal välkomnas av psykologer i stort.

Vad tänker du?